Sten Thulin (+46), Plastpåsen
1914-1922
Patent:
US3180557
CA655151
ROI:
Sten Gustaf Thulin, försäljningschef på Celloplast, var född 16 juni 1914 i Lund och avled den 8 januari 1992 nära Stroud i Gloucestershire i England. Thulins uppfinning var en enkel och stark påse med en hög bärförmåga gjord av plast. Det var en produkt som skulle inleda en storhetstid för Celloplast. Det sägs att det var Celloplast VD, Curt Lindquist, som från början uppfann plastpåsen men hur det än må ha varit så står Sten Gustaf Thulin bakom patentansökan som togs år 1965. Tillverkningen av påsen kom igång redan 1961 på Celloplast i Norrköping.
Plastpåsen bestod av polyeten, som är en kolväteförening. Polyeten är den vanligaste förekommande plastsorten och den är helt dominerande i hela plastindustrin. Materialet tål kyla samt fukt och kan därför användas med gott resultat i kontakt med livsmedel. Material i polyeten är mycket användbart eftersom det är ofarligt, flexibelt, starkt och tar liten plats. Den viktigaste beståndsdelen vid plasttillverkning är råolja och det är den största nackdelen eftersom detta medför koldioxidutsläpp vid förbränning. Man räknar med att ca 4 % av all olja som utvinns blir någon form av plast. Men eftersom plasten återvinns nu för tiden så minskar råoljeförbrukningen.
I slutet av 1960 talet hade man en upplaga på 600 miljoner plastpåsar om året, i början av 1970 talet hade produktionen ökat till 760 miljoner påsar. Celloplast byggde fabriker i olika länder runt om i Europa och även i USA. Bolaget var då i stort sett ensamt på marknaden tack vare sitt patent på plastpåsen med handtag. År 1977 lyckades ”Mobil” få patentet att upphöra i USA genom ett enträget arbete. Detta resulterade i att andra aktörer kunde komma in på marknaden. Som i sin tur resulterade i att Celloplast började minska på marknaden för en lång tid framöver.
I dag säljer vissa svenska butiker påsar som de kallar ”grön plast” den består till 85 % av sockerrör. Den sockerbaserade påsen har kvar plastens goda egenskaper, men är klart bättre ur miljöperspektiv.
En stor del av alla svenska plastpåsar slutar som soppåsar. Den sockerbaserade påsen kan förbrännas, på samma sätt som den traditionella plastpåsen. Fördelarna med plastpåsen i förhållande med papperspåsen är att den bland annat är okänslig för väta och köld.
Ur ett miljöperspektiv anses inte papperspåsen vara bättre än plastpåsen. Papperspåsar är gjorda av träd. Det tar mer än fyra gånger mer i energi för att tillverka en papperspåse, eftersom produktionen och transporten av dessa kräver mycket energi. Papperspåsar genererar 70 % mer syre och 50 ggr mer gällande vattenföroreningar. När en plastpåse bränns ihop med annat avfall blir det mycket höga temperaturer som genererar till att andra olämpliga ämnen bildas. Å andra sidan så tar nedbrytningen av en plastpåse cirka 400-1000 år om den hamnar uti naturen. Så det allra bästa är därför en tygkasse som kan användas år ut och år in.
Källa: Svenskt uppfinnarmuseum