Jöns Jacob Berzelius (+46), kemisk systematik

 

1779-1848

Patent:

ROI:

Jöns Jacob Berzelius, av sig själv och sin samtid kallad Jacob Berzelius, född 20 augusti 1779 i Väversunda sörgård i Väversunda, död 7 augusti 1848 i Stockholm, var en svensk friherre, kemistoch naturforskare, som har fått epitetet ”Den svenska kemins fader”. Han upptäckte grundämnena cerium, selen, kisel och torium.^[7]

Biografi

Jacob Berzelius var son till Samuel Berzelius (1744–1783), kollega (lärare) vid gymnasiet i Linköping. Släktnamnet kommer av hemmanet Bergsäter i närheten av Motala, ursprungligen skrevs namnet Bergselius.^[8] Berzelius gifte sig 1835 i Stockholm med Elisabet Johanna (Betty) Poppius (1811–1884), dotter till statsrådet Gabriel Poppius.

Jacobs far avled redan 1783, och 1785 gifte modern om sig med kyrkoherde Anders Ekmarck. År 1787 avled även modern, och styvfadern, som snart gifte om sig, fick en stor barnaskara att ta hand om, vilket ledde till att Jacob skickades till en morbror att uppfostras hos. Även denne hade en stor barnaskara. Jacob genomled från 1793^[9] sina studier på Linköpings gymnasium, ofta missförstådd med anledning av sitt stora intresse för naturstudier, och i hans avgångsbetyg betecknades han som ”en yngling av tvetydigt hopp”.^[10] För att kunna försörja sig var han tidvis tvungen att avbryta sina studier. Clas Fredrik Hornstedt var här hans lärare och kom att betyda mycket för hans naturvetenskapliga intresse. Han började 1796 vid universitetet i Uppsala, till en början i avsikt att bli präst, liksom hans förfäder i flera generationer. Han ansåg att hans kunskaper i naturvetenskap var onyttiga där och valde i stället att studera till läkare.^[9]

Under sin studietid försörjde han sig till stor del genom att undervisa andra. Det var nu han började intressera sig för kemi. På Vadstena apotek, där han tillbringade en sommar, lärde han sig att blåsa glas och göra barometrar, termometrar och andra instrument. År 1800 tjänstgjorde han som fattigläkare vid Medevi brunn, där utförde studier av brunnsvattnet, som sedan framlades som magisteravhandling. Han utförde här de första experimenten med att använda elektriciteten som medicinsk behandlingsmetod.^[9]

År 1802 disputerade han och blev adjunkt utan lön och därefter professor i medicin och farmaci vid Kirurgiska skolan (sedermera Karolinska institutet) 1807–1832. Han blev ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien 1808 och var dess ständige sekreterare från 1819 till sin död 1848.^[11] Den 10 november 1829 blev Berzelius hedersledamot av Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.^[12] Han var ledamot av Svenska Akademien 1837 (stol nr 5). Berzelius adlades 1818 och blev friherre 1835, vilket anses vara kung Karl XIV Johans bröllopsgåva, och fick 1841 som nationalbelöning en årlig pension på 2 000 riksdaler banco. Han blev med tiden ledamot i 94 intellektuella sällskap. Exempelvis invaldes han 1813 som utländsk ledamot av Royal Society.

Berzelius är en av de ryktbaraste svenska forskarna någonsin, bara Carl von Linné anses ha stått över honom, och hans arbeten blev grundläggande för kemins uppsving under 1800-talet. Hans värdefullaste verk är arbetet över de bestämda kemiska proportionerna, det vill säga införandet av atomteorin i kemin. Berzelius verkade för spridningen av John Daltons atomteori, vilken innebär att alla atomer har en för grundämnet karakteristisk massa. Berzelius mest kända bidrag är att ha givit grundämnena en- eller tvåbokstavsbeteckningar. Han lanserade också flera teorier angående olika ämnens atomuppbyggnad och upptäckte flera grundämnen: kisel, selen, cerium och torium. År 1818 gav han ut sin första atomvikttabell, med 45 av de då 49 kända grundämnena. Den förbättrade han därefter successivt, och 1826 gav han ut en ny atomvikttabell, som ytterst lite avviker från dagens.^[13]

Redan 1814 utarbetade han metodiken för den organiska elementaranalysen och lade även fram ett nytt mineralogiskt system samt sin berömda elektrokemiska teori, enligt vilken varje kemisk förening består av en positivt och en negativt laddad del.

År 1835 presenterade han det viktiga begreppet katalys, det vill säga den förändring som inträffar i en reaktion genom närvaron av en främmande kropp.

Efter Berzelius död tog Vetenskapsakademien initiativ till en insamling för att hedra hans minne med en staty. Efter tio år hade de fått ihop en tillräcklig summa för att ge konstnären Carl Gustaf Qvarnström uppdraget att utforma statyn. Den blev placerad i den park i Stockholm som därefter blivit kallad Berzelii park. Även Linköping har i domkyrkoparken en mindre Berzeliusstaty, men också Berzeliigatan och Berzeliusskolan, vilka är uppkallade efter honom. I Paris finns Rue Berzélius, i Göteborg Berzeliigatan och i Solna Berzelius väg. Till 100-årsdagen av Berzelius födelse restes en minnessten vid Väversunda kyrka i Östergötland.

Vid Kevinge gård i Danderyd finns Berzelii ek, som är naturminnesförklarad men numera i ett mycket dåligt skick. Kevinge ägdes av Gabriel Poppius, vars 24-åriga dotter Elisabet Johanna (Betty) blev den 56-årige Berzelius hustru. Enligt sägnen skedde förlovningen under den eken. Bröllopet firades den 19 december 1835, en dag som Berzelius sett fram emot med viss ängslan men som han efteråt betecknade som den roligaste han upplevt. Johan Olof Wallin, som förrättade vigseln sedan ärkebiskopen insjuknat, värmde och gladde alla med sin vältalighet. Strax före vigseln överlämnades ett handbrev från kung Karl XIV Johan, som därmed upphöjde Berzelius till friherre. Äktenskapet blev barnlöst.

Berzelius anställde 1808 Anna Sundström som hushållerska. Hon deltog även som assistent i hans experiment, och under sina 16 år som hushållerska förvärvade hon betydande kunskaper i kemi. Hon har sedan blivit kallad ”Sveriges första kvinnliga kemist”. När Berzelius gifte sig lämnade Sundström hushållet.

Berzelius var under sina sista levnadsår sjuklig och rullstolsburen, och på slutet tynade även intellektet bort.

Jöns Jacob Berzelius dog 13 dygn innan han skulle ha fyllt 69 år.

 

Jöns Jacob Berzelius är en av vårt lands största vetenskapsmän genom tiderna. Berzelius föddes i Väversunda socken vid sjön Tåkerns strand i Östergötland. Hans föräldrar var Samuel Berzelius och Elisabeth Dorothea Sjösten. Jöns Jacob började sin lärdomsbana i Linköping, han gick vid gymnasiet i förutnämnd stad 1793. Redan på gymnasietiden var Berzelius intresserad av vetenskapen. Detta visade sig i hans betyg som inte var de bästa. Vetenskapsintresset gick nämligen före de andra studierna. Efter Linköping gick studierna vidare år 1796 till universitetet i Uppsala, där han studerade medicin.

Här tog han sin medicine kandidat examen år 1801, medicine doktors examen 1804 och 1807 blev han medicine professor vid krigsakademien vid Karlberg i Stockholm. År 1808 invaldes Jöns Jacob Berzelius i vetenskapsakademien som ledamot. Bland hans stora insatser för vetenskapen är skapandet av det kemiska teckensystemet som används internationellt ännu i våra dagar. Berzelius är även delaktig i läskedryckens framställande genom att han smaksatte Torbern Bergmans uppfinning det kolsyrade vattnet med smakextrakt.

Jöns Jacob upptäckte grundämnet kisel 1823 som används i halvledare vilka man återfinner i kretskort, dioder, hårddiskar, solceller och transistorer.

Kisel används även i lättmetallslegeringar samt i silikon för att nämna några exempel. Han upptäckte även cerium, selen, thorium och zirkonium.
För sina stora bedrifter blev han adlad år 1818 och upphöjdes till friherre år 1835. Berzelius och hans maka Elisabet Johanna Poppius fick sitt sista vilorum på Solna kyrkogård där deras grav ännu återfinns.

Källa: Svenskt uppfinnarmuseum, Wikipedia