Anders Celsius (+46), Celsiusskalan
1701-1744
Celsius var den förste som införde febertermometern. Åtminstone enligt organisk formulering i en gammal skoluppsats. I verkligheten var Anders Celsius, som föddes i Uppsala, professor i astronomi och skapare av den hundragradiga temperaturskalan. Från början var den upp och ner – kokpunkten vid 0 grader och fryspunkten vid 100. Först efter Celsius död vände något snille, möjligen Carl von Linné, på termometern och gav oss den moderna skalan, som dock ännu inte erövrat den anglosaxiska världen.
Anders Celsius kom från en släkt med kosmiska vyer, far, farfar och morfar var astronomer, farbror Olof en berömd filolog, alltså expert på klassiska språk. Själv skulle den unge begåvningen bli en av Sveriges mest ryktbara naturforskare genom tiderna. Vår kanske mest kände upplysningsman i en tid då okunnighetens slöja fortfarande låg som en våt vadmal över Svea rike.
Enligt principen gräv där du står, fast tvärtom, titta upp där du står, gjorde Celsius en studie av norrskenet som publicerades i Nurnberg 1733 och öppnade dörrar ända till Rom, där påven upplät sitt galleri på Monte Cavallo för optiska observationer. Celsius fann att solens sken var 320000 gånger starkare än månens, och säkrade själv positionen som en vetenskapens stjärna.
Hans sociala talanger tycks ha överträffat sittfläsket som arbetande vetenskapsman. De flesta projekten var oavslutade vid Celsius för tidiga död i tuberkulos 1744, men hans turnerande hade då tagit honom till alla dåtidens metropoler: Paris, London, Berlin och Bologna. Överallt vidgade han sitt nätverk, eller fick vänner som man sade på 1700-talet.
En av tidens stora tvister gällde jordens form. Platt-som-en-pannkaka-falangen är visserligen en myt, men var planeten verkligen klotrund? Liknade den ett stående ägg eller en citron som Giovanni Cassini påstod? Eller var den tilltryckt vid polerna som Isaac Newton sade?
Frågan hade väckts 1673, när fransmännen gjorde en märklig upptäckt. Den meterlånga sekundpendeln svängde långsammare i Guyana vid ekvatorn än den gjorde i Paris. Alltså kunde jorden inte vara helt rund.
I den franska huvudstaden kastades Celsius rakt in i vetenskapsstriden. På hans förslag, efter en idé av Christoffer Polhem, skickades en expedition under ledning av Moreau de Maupertuis och med Celsius som sakkunnig till Tornedalen 1736 för att mäta breddgraderna runt polcirkeln. Samtidigt utförde en annan fransk expedition samma mätningar i Sydamerika, och kunde konstatera att Newton haft rätt; en breddgrad var verkligen lite längre i Lappland än vid ekvatorn.
Filosofen Voltaire sammanfattade konsekvenserna av upptäckten i en klassisk vits:
”Monsieur Maupertuis har plattat till såväl jorden som monsieur Cassini.”
Som tack för besväret bland myggen och björnarna i norr fick Anders Celsius livstidspension av Ludvig XV och blev därmed inte bara berömd utan också smått välbärgad. Sveriges Tintin, professor Kalkyl och Kapten Haddock – som med åren blev slottsägare – i en och samma person.
Anders Celsius avlades strax efter slaget vid Narva år 1700, när Karl XII stod på topp och Sverige levde i ett vetenskapligt och kulturellt mörker, där allting underordnades det själlösa krigets krav. Då forskarens egen temp steg och lungsoten tog honom 43 år senare hade upplysningen öppnat fönstret mot vetenskapens och tankens frihet. Det var i hög grad den gladlynte astronomiprofessorns förtjänst.
När den förste svensken i rymden, Christer Fuglesang, lyfte från Kennedy Space Center i Florida 2006 för att göra två rymdpromenader under en tolv dagars tripp i kosmos, hette uppdraget The Celsius Mission. Det var tillägnat den stora vetenskapsmannen, som säkert hade offrat alla sina resor till Europas storstäder för chansen att hänga med.
Källa: Historiens 100 viktigaste svenskar Forum förlag.